Recension

The Vanishing Act of Esme Lennox av Maggie O’Farrell

Titel: The Vanishing Act of Esme Lennox

Författare: Maggie O’Farrell

Originalets titel:  –

Serie: 

Sidor: 277

Förlag: Headline Review (2006)

Utläst:  10/3

Handling

Maggie O’Farrell takes readers on a journey to the darker places of the human heart, where desires struggle with the imposition of social mores. This haunting story explores the seedy past of Victorian asylums, the oppression of family secrets, and the way truth can change everything.

In the middle of tending to the everyday business at her vintage clothing shop and sidestepping her married boyfriend’s attempts at commitment, Iris Lockhart receives a stunning phone call: Her great-aunt Esme, whom she never knew existed, is being released from Cauldstone Hospital – where she has been locked away for over sixty years. 

Vad jag tycker

Det här är en bok som vi arbetat med på min engelskakurs. O’Farrell är en författare som jag varit nyfiken på att läsa, men det blev aldrig av.

I början hade jag lite svårt att komma in i boken. Jag tror det har att göra med att boken inte har någon klassisk kapitelindelning utan bara styckindelning. När jag väl hade vant mig med det så sögs jag verkligen in i berättelsen. Jag förstår tanken med att dela in boken, men det kräver lite mer av läsaren.

Språket och sättet som O’Farrell berättar historien på är väldigt fint. Jag gillar att man som läsare hela tiden för försöka klura ut allting själv och att man inte blir skriven på nästan. Det ryms så mycket mellan raderna.

När det gäller karaktärerna så hade jag gärna klarat mig utan Alex, jag tycker inte att han tillför något. Däremot är Iris och Esme otroligt intressanta och parallellerna mellan de blir också allt mer tydliga ju mer man läser.

Jag tror att detta är en bok som man inte ska veta så mycket om innan man börjar läsa den. Baksidestexten avslöjar alldeles för mycket.

Om jag ska klaga på något mer är att jag har lite svårt att förstå slutet och att jag känner att jag gärna skulle ville diskutera slutet med någon, även om jag har mina aningar om vad som händer.

Jag är riktigt nöjd med mitt första möta med O’Farrell och jag ser fram emot att läsa mer.

Betyg: 4 av 5.
Recension

Den ihåliga vålnaden av Jonathan Stroud

Titel: Den ihåliga vålnaden

Författare: Jonathan Stroud

Originalets titel:  The Hollow Boy (2015)

Serie: Lockwood & Co #3

Sidor: 414

Förlag: B. Wahlströms (2016)

Utläst:  7/3

Handling

Det går äntligen bra för den parapsykiska byrån Lockwood & Co. De tre medlemmarna: Anthony (den stiliga), George (den kunniga) och Lucy (den modiga), förgör spöken på löpande band. Som till exempel i fallet med de blodiga små fotspåren som varje natt uppenbarar sig i ett hus. Eller varuhuset där man hör fasansfulla oljud och ser onaturliga skepnader som rör sig ryckigt bland skuggorna.

Så bryter en fruktansvärd spökepidemi ut. Människor över hela London plågas av ovanligt många hemsökelser och polisen är förbryllad. Lockwood & Co. rycker ut. Men under ett ouppmärksamt ögonblick händer det som inte får hända på ett uppdrag Lucy är plötsligt ensam med en obeskrivligt skräckinjagande och ihålig vålnad. Det hon bevittnar kommer för alltid att finnas i hennes mardrömmar.

Vad jag tycker

Lockwood & Co är en rätt trivsam serie att läsa. Den är alldeles lagom ”läskig” och spännande, då jag ibland kan ha svårt för att läsa om just paranormala ting.

Vad jag gillar mest med serien är nog hur gänget tillsammans möter olika faror. Spökmysterierna känns ändå genomtänka och det finns vissa trådar som följder med genom flera böcker och som fortfarande inte är lösta.

De problem jag har haft med serien handlar mycket om karaktärerna. En saks om jag irriterat mig på är hur Lockwood och Lucy har nedvärderat sin kumpan George, men i den här boken fick han glänsa ett tag vilket jag tyckte var kul.

Den här boken innehöll en riktig oväntat avslut och det fick mig verkligen sugen på att läsa fortsättningen om inte alltför länge.

Betyg: 3 av 5.
Recension

Poet X av Elizabeth Acevedo

Titel: Poet X

Författare: Elizabeth Acevedo

Originalets titel:  The Poet X (2018)

Serie: 

Sidor: 371

Förlag: Vox by Opal (2020)

Utläst:  27/2

Handling

För Xiomara Batista känns det som att hon inte har någon röst, ingen lyssnar på henne, på vad hon vill och vad hon har att säga. Trots det verkar hon inte kunna gömma sig. Sen hon växte i sin kropp syns hon för allt och alla och hon har lärt sig att låta knytnävarna säga det rösten inte förmår.

Men rösten inom henne går inte att tysta och hon låter den skrika genom sidorna i sin anteckningsbok. Där skriver hon om sina föräldrar och deras stenhårda krav. Hon skriver om Gud och hur inte ens han tycks höra henne. Och hon skriver om Aman, killen i hennes biologigrupp som ingen får veta något om, men som är den Xiomaras kropp skriker efter varje natt.

När hon får möjlighet att gå med i skolans poesiklubb inser hon direkt att hennes mamma aldrig skulle gå med på det. Men hon måste hitta ett sätt att göra det möjligt. För trots att hon lever i en värld som tycks helt ointresserad av vad hon har att säga, vet Xiommara en sak: Hon kan inte längre hålla tyst.

Vad jag tycker

Denna bok var en stor överraskning för mig, trots att jag hade extremt höga förväntningar på boken!

Jag är inte van med att läsa böcker skrivna på vers, men detta är så bra! Måste ge en eloge till översättaren för det var ett otroligt härligt flyt i texten och de spanska uttrycken i texten bidrag också till detta.

När det gäller handlingen och karaktärerna så är även det fantastiskt beskrivet. Jag älskar Xiomara som huvudperson och man kommer henne otroligt nära på kort tid. Även familjen är intressant att följa och framförallt dynamiken mellan föräldrarna och barnen som kämpar för att växa upp och frigöra sig från sina föräldrar.

Jag känner att jag har svårt att hitta ord för att beskriva hur bra Poet X är, men det är en fantastisk bok som jag hoppas hitta många läsare. Man behöver inte bli ett dugg avskräckt bara för att den är skriven på vers. Det var en bok som berörde mig djupt och som jag kommer ha svårt att släppa.

Betyg: 5 av 5.

Recension

Trettiotre tänder av Colin Cotterill

Titel: Trettiotre tänder

Författare: Colin Cotterill

Originalets titel:  Thirty-Three Teeth (2005)

Serie: Dr. Siri Paiboun

Sidor: 254

Förlag: Bra böcker (2010)

Utläst:  23/2

Handling

Dr Siri Paiboun, en av de sista läkarna som finns kvar i Laos efter kommunisternas övertagande, har utsetts till statscoroner. Han har ingen utbildning för arbetet, men denne självständige sjuttiotvååring har en enastående merit: nyfikenhet. Det gör honom ingenting att han utsätter sig för partihierarkins vrede när han reder ut mystiska mord, för han har de dödas andar på sin sida.

Dr Siri är en upptagen man som äter middag med den avsatte kungen, går på shamankonferens och räddas av en elefants ande. Samtidigt börjar illa tilltygade lik att hopa sig hemma i högkvarteret i Vientiane. Kan det vara den försvunna björnen från cirkusen, eller är det en vartiger? Dr Siris trogna assistent syster Dtui snokar omkring, men andarna vakar inte över henne som de gör över hennes chef … Och vad är det egentligen för en varelse som har trettiotre tänder?

Vad jag tycker

Det här var ingen höjdare, raka motsatsen. När det gällde att hitta en bok från Laos var det svårt att hitta laotiska författare, varför valet föll på en bok som utspelade sig där.

Till bokens försvar ska sägas att detta är den andra delen i en serie, men det hjälper inte för att rädda en dålig bok. Egentligen tycker jag att hela boken är otroligt förvirrande och jag har svårt att förstå den då det känns som att det saknas en röd tråd och att det mest bara är den där doktorn som far hit och dit och hälsar på folk. Sen är det också någon sorts konstig blandning mellan kommunism och doktorns kontakt med andevärlden vilket bara gör det än mer förvirrat.

Så, ingen hit alltså, och en bok som man med gott samvete kan hoppa över att läsa. Det enda bra jag kan säga om den är att den inte är så lång och att den går fort att läsa.

Betyg: 1 av 5.
Recension

My Lady Jane av Cynthia Hand, Brodi Ashton & Jodi Meadows

Titel: My Lady Jane: The Not Entirely True Story

Författare: Cynthia Hand, Brodi Ashton & Jodi Meadows

Originalets titel:  –

Serie: The Lady Janies #1

Sidor: 414

Förlag: Walker books (2016)

Utläst:  18/2

Handling

A comical, fantastical and witty re-imagining of the Tudor world, perfect for fans of Pride and Prejudice and Zombies. Lady Jane Grey, sixteen, is about to be married to a total stranger – and caught up in an insidious plot to rob her cousin, King Edward, of his throne. But that’s the least of Jane’s problems. She’s about to become Queen of England. Like that could go wrong.

Vad jag tycker

Detta är en bok som jag haft ståendes i bokhyllan rätt länge utan att ha kommit mig för att läsa den. På papperet är det en bok som passar mig och jag blev inte besviken.

Hela bokens koncept och handling känns rätt unikt. Jag gillar att det utgår från en verklig person men att författarna satt sin egen prägel på det hela. Boken är riktigt underhållande och även om själva handlingen är rätt förutsägbar är det en fröjd att läsa.

En tanke som jag hade medan jag läste My lady Jane var att författarna måste ha haft otroligt kul när de skrev boken ihop. Det finns en berättarglädje som lyser igenom och färgar hela boken. De har en väldigt underhållande ton i sitt sätt att berätta historien på.

Vissa saker känns lite förenklade, till exempel hur den stora konflikten löser sig på slutet, men det gör ingenting för mig för det var en sån otroligt underhållande bok att läsa. Sedan väckte boken också min vetgiriga sida, att ta reda på mer om den verkliga personen som boken är baserad på.

Betyg: 4 av 5.
Recension

Romeo & Julia av William Shakespeare

Titel: Romeo & Julia

Författare: William Shakespeare

Originalets titel:  An Excellent conceited Tragedy of Romeo and Juliet (ca 1595)

Serie: 

Sidor: 192

Förlag: Modernista (2015)

Utläst:  15/2

Handling

Varför vill vi höra historien om Romeo och Julia, om och om igen, trots att vi redan kan den utan och innan? För tre saker: kärleken, smärtan och orden. De båda ungas förtvivlade kärlek är så stark att de glömmer allt annat omkring dem. För den bryter de alla regler. Och om de inte får vara hos varandra, är de villiga att dö – och de dör.

Vad jag tycker

En väldigt kort klassiker som tog oväntat lång tid att läsa. Jag tror det beror på själva formatet och att jag inte är vand med att läsa pjäser. Det var svårt att veta hur man skulle läsa för att få en bra rytm, men vissa gånger lyckades jag komma in i en bra rytm som gjorde att läsningen flöt på.

Historien är välbekant sedan tidigare och är en riktig klassiker. Jag tror att jag kanske hade haft ett annat intryck av boken om jag inte hade sett filmatiseringen med Leonardo di Caprio innan vilket gjorde att jag hade filmen i huvudet när jag läste boken.

Men jag är ändå glad över att ha läst en av litteraturens mest kända verk, även om det inte var någon höjdare. Det som framförallt hindrade mig var sättet den var skriven på, sen vet jag inte heller om det hade något med översättningen att göra heller.

Betyg: 2 av 5.
Recension

Flickan med gåvorna av M.R. Carey

Titel: Flickan med gåvorna

Författare: M.R. Carey

Originalets titel:  The Girl with All the Gifts (2014)

Serie: The Girl with All the Gifts

Sidor: 390

Förlag: Ordfront (2016)

Utläst:  11/2

Handling

Varje morgon väntar Melanie i sin cell för att bli hämtad till dagens första lektion. När de hämtar henne håller sergeant Park pistolen riktad mot henne medan två andra hjälps åt att spänna fast henne i rullstolen. Hon tänker att de nog inte tycker om henne. När hon skojar och säger att hon faktiskt inte bits, är det ingen som skrattar.

Flickan med gåvorna är en skrämmande framtidsskildring där större delen av mänskligheten drabbats av en svampinfektion som stänger av deras hjärnor och väcker en hunger som bara kan stillas av mänskligt kött. Det ser ut som om slutet närmar sig eller finns det fortfarande hopp? Om det finns det, är det Melanie som är nyckeln.

Vad jag tycker

Jag har inte läst så många böcker som handlar om zombies och där mänskligheten står på spel. Den enda jag kan komma på är Världskrig Z av Max Brooks.

Man kastas verkligen in i världen som Carey har byggt upp och från början vet man inte heller vad som hade hänt, men bitvis får man reda på en del så att man pussla ihop olika delar.

Boken är väldigt actiondriven och karaktärerna hamnar lite i skymundan tyvärr vilket gör att jag inte har så lätt att knyta an till karaktärerna. Däremot känns det som att boken handlar mycket om överlevnad och hur personer reagerar olika på de situationer som de befinner sig i.

Slutet kommer för mig ganska oväntat, men samtidigt kändes det rätt passande även om det är frustrerade.

Betyg: 4 av 5.
Recension

Vredens gudinnor av Katie Lowe

Titel: Vredens gudinnor

Författare: Katie Lowe

Originalets titel: The Furies (2019)

Serie: 

Sidor: 384

Förlag: Modernista (2019)

Utläst:  1/2

Handling

För att glömma en ödesdiger bilolycka börjar Violet på Elm Hollow Academy, ett prestigefullt privatgymnasium för flickor. Skolan ligger i ett område med otäcka historiska kopplingar till 1700-talets häxprocesser. Violet blir snart den fjärde medlemmen i en avancerad studiecirkel ledd av den karismatiske konstläraren Annabel. Även om Annabel påstår att hennes lektioner inte har något med gamla riter och ritualer att göra varnar hon eleverna för ämnet, och talar om det som mer än bara mytologi. Och Violet och hennes vänner börjar tro att de själva besitter magiska krafter.

Men när en av gruppens tidigare medlemmar – som har en kuslig likhet med Violet – hittas död på campus efter att ha varit spårlöst försvunnen sedan nio månader tillbaka, börjar Violet undra om hon kan lita på sina vänner, sina lärare eller ens på sig själv.

Vad jag tycker

Det här är en bok som jag varit rätt nyfiken på ett tag, jag har tilltalats av genren som brukar kallas för dark academia. Tyvärr känner jag mig lite besviken på boken.

Jag gillar miljön och skolan och den historiska aspekten när det gäller häxeriet och sällskapet. Däremot så hade jag hela tiden svårt att komma in i boken och jag funderar om det kan ha med översättningen att göra.

Prologen till Vredens gudinnor var jättebra och jag blev så nyfiken på boken och vilket mysterium vi skulle få ta del av. Men ganska snabbt efter prologen så tyckte jag boken tappade och den blev aldrig bättre. Jag kan inte heller säga vad det beror på.

Jag hade svårt för den där vänskapen mellan tjejerna, den gör mer skada än nytta och det var så ledsamt att följa hur Violet drogs med i sällskapet. Tyckte det fanns en hel del i tjejernas relation som påminde mig om Flickorna av Emma Cline, som ändå var en bok jag gillade.

Mitt samlade intryck är att jag är rätt så frustrerad över vredens gudinnor, framförallt att boken hade så mycket potential men att den aldrig lyckas leva upp till den vilket är synd.

Betyg: 3 av 5.
Recension

To Kill a Mockingbird

Titel: To Kill a Mockingbird

Författare: Harper Lee

Originalets titel: –

Serie: To Kill a Mockingbird

Sidor: 367

Förlag: Grand Central Publishing (1960)

Utläst:  27/1

Handling

The unforgettable novel of a childhood in a sleepy Southern town and the crisis of conscience that rocked it, To Kill A Mockingbird became both an instant bestseller and a critical success when it was first published in 1960. It went on to win the Pulitzer Prize in 1961 and was later made into an Academy Award-winning film, also a classic.

Vad jag tycker

Den här vårterminen läser jag en engelskakurs där det även ingår en del skönlitteratur. Detta var den första boken som skulle läsas.

Detta är en klassiker som jag har velat läsa länge, men som jag aldrig riktigt kommit mig för. Jag visste inte riktigt vad jag hade väntat mig, men den var ändå inte riktigt som jag trodde att den skulle vara.

Trots att det är över 60 år sedan så känns ämnen smärtsamt aktuellt, inte minst med tanke på Black lives matter. Det är nog främst rättegångsdramat som berör mig och hur hela staden dömer redan på förhand.

Det är också ett intressant grepp att hela boken skildras ur Scouts ögon och att man får följa henne under en så pass lång tid. Däremot tycker jag att boken bitvis var rätt seg, det var först vid del 2 som boken började bli intressant.

Språket är ganska öppet rasistiskt, men samtidigt är det nog för mig det som ger boken trovärdighet om man betänker när och var boken utspelar sig även om det är rätt jobbigt att läsa vilka åsikter en del folk har.

To Kill a Mockingbird är en intressant klassiker och jag är glad över att äntligen ha läst den. Jag har redan nu reserverat Go set a watchman då jag är nyfiken på den boken också.

Betyg: 3 av 5.
Recension

Down Among the Sticks and Stones av Seanan McGuire

Titel: Down Amon the Sticks and Stones

Författare: Seanan McGuire

Originalets titel: –

Serie: Wayward Children #2

Sidor: 187

Förlag: Tor (2017)

Utläst:  27/1

Handling

Twin sisters Jack and Jill were seventeen when they found their way home and were packed off to Eleanor West’s Home for Wayward Children.

This is the story of what happened first…

Jacqueline was her mother’s perfect daughter—polite and quiet, always dressed as a princess. If her mother was sometimes a little strict, it’s because crafting the perfect daughter takes discipline.

Jillian was her father’s perfect daughter—adventurous, thrill-seeking, and a bit of a tom-boy. He really would have preferred a son, but you work with what you’ve got.

They were five when they learned that grown-ups can’t be trusted.

They were twelve when they walked down the impossible staircase and discovered that the pretense of love can never be enough to prepare you a life filled with magic in a land filled with mad scientists and death and choices.

Vad jag tycker

Detta är alltså uppföljaren till Every heart a doorway och som jag nu kommit mig för att läsa.

Det är lite svårt att veta exakt vad jag ska skriva om den för den känns som en väldigt speciellt fantasybok. Även om jag tror att den är skriven för unga vuxna så funkar den bra även för äldre.

Bokens största styrka är miljöerna och hur de beskrivs på ett nästan lite kusligt och illavarslande sätt. Det känns levande och överlag är berättelsen skriven på ett riktigt bra sätt. Jag gillar även hur tvillingarnas relation skildras och deras föräldrar som kanske inte ens borde ha blivit föräldrar.

Jag brukar inte klaga över att en bok är kort, men här är det nära att jag gör det. På ett vis är det skickligt att skriva en bok under 200 sidor, men samtidigt hade jag önskat att den var lite längre och att man hade fått lära känna karaktärerna för det känns inte som man gör det. Det är snarare så att karaktärerna endast finns till för att driva bokens handling framåt och inte tvärtom.

Betyg: 3 av 5.