Recension

Down Among the Sticks and Stones av Seanan McGuire

Titel: Down Amon the Sticks and Stones

Författare: Seanan McGuire

Originalets titel: –

Serie: Wayward Children #2

Sidor: 187

Förlag: Tor (2017)

Utläst:  27/1

Handling

Twin sisters Jack and Jill were seventeen when they found their way home and were packed off to Eleanor West’s Home for Wayward Children.

This is the story of what happened first…

Jacqueline was her mother’s perfect daughter—polite and quiet, always dressed as a princess. If her mother was sometimes a little strict, it’s because crafting the perfect daughter takes discipline.

Jillian was her father’s perfect daughter—adventurous, thrill-seeking, and a bit of a tom-boy. He really would have preferred a son, but you work with what you’ve got.

They were five when they learned that grown-ups can’t be trusted.

They were twelve when they walked down the impossible staircase and discovered that the pretense of love can never be enough to prepare you a life filled with magic in a land filled with mad scientists and death and choices.

Vad jag tycker

Detta är alltså uppföljaren till Every heart a doorway och som jag nu kommit mig för att läsa.

Det är lite svårt att veta exakt vad jag ska skriva om den för den känns som en väldigt speciellt fantasybok. Även om jag tror att den är skriven för unga vuxna så funkar den bra även för äldre.

Bokens största styrka är miljöerna och hur de beskrivs på ett nästan lite kusligt och illavarslande sätt. Det känns levande och överlag är berättelsen skriven på ett riktigt bra sätt. Jag gillar även hur tvillingarnas relation skildras och deras föräldrar som kanske inte ens borde ha blivit föräldrar.

Jag brukar inte klaga över att en bok är kort, men här är det nära att jag gör det. På ett vis är det skickligt att skriva en bok under 200 sidor, men samtidigt hade jag önskat att den var lite längre och att man hade fått lära känna karaktärerna för det känns inte som man gör det. Det är snarare så att karaktärerna endast finns till för att driva bokens handling framåt och inte tvärtom.

Betyg: 3 av 5.
Recension

The Diviners av Libba Bray

Titel: The Diviners

Författare: Libba Bray

Originalets titel: –

Serie: The Diviners #1

Sidor: 578

Förlag: Atom (2014)

Utläst:  20/1

Handling

It’s 1920s New York City. It’s flappers and Follies, jazz and gin. It’s after the war but before the depression. And for certain group of bright young things it’s the opportunity to party like never before.

For Evie O’Neill, it’s escape. She’s never fit in in small town Ohio and when she causes yet another scandal, she’s shipped off to stay with an uncle in the big city. But far from being exile, this is exactly what she’s always wanted: the chance to show how thoroughly modern and incredibly daring she can be.

But New York City isn’t about just jazz babies and follies girls. It has a darker side. Young women are being murdered across the city. And these aren’t crimes of passion. They’re gruesome. They’re planned. They bear a strange resemblance to an obscure group of tarot cards. And the New York City police can’t solve them alone.

Evie wasn’t just escaping the stifling life of Ohio, she was running from the knowledge of what she could do. She has a secret. A mysterious power that could help catch the killer – if he doesn’t catch her first.

Vad jag tycker

Detta är en bok som jag köpte för några år sedan, men som vanligt har det tagit tid att sätta sig ner och läsa den. Även detta är en bok som jag läst tillsammans med Camilla.

Jag har av någon anledning varit lite skeptisk till denna bok utan att jag kan förklara varför. Även när jag började läsa den var jag lite tveksam, mest för att jag hade svårt att bestämma genre på boken. Det är som en blandning av young adult, fantasy, historisk fiktion från 1920-talet och paranormala inslag. Det blir som ganska mycket att sätta sig in i och det tog ett tag att komma in i boken.

Till min förvåning är det berättelsen, eller rättare sagt fallet, med de paranormala inslagen som jag föredrar. Jag gillar även de historiska skildringarna och miljöerna känns trovärdiga. Språket används också för att förstärka miljön, med slangord och referenser till 1920-talet.

Det som tyvärr hindrar att boken blir en fullpoängare för mig är dels huvudkaraktären Evie som jag bitvis har rätt svårt för. Hon känns inte trovärdig och växlar mellan att försöka vara någon sorts hjälte för att i nästa stund vara en ung, naiv och bortskämd flicka. Det funkar inte för mig.

The Diviners var också rätt seg i början och det är egentligen först mot den andra halvan av boken som spänningen stiger och först då man vill läsa sträckläsa boken.

Allt som allt en bra och intressant början på en bokserie som jag tror kan vara rätt så bra, dock finns det några saker som jag hoppas förbättras, framförallt karaktärerna och tempot.

Betyg: 4 av 5.