Recension

The Ballad of Songbirds and Snakes

Titel: The Ballad of Songbirds and Snakes

Författare: Suzanne Collins

Originalets titel:  –

Serie: The Hunger Games #0

Sidor: 517

Förlag: Scholastic (2020)

Utläst:  17/4

Handling

It is the morning of the reaping that will kick off the tenth annual Hunger Games. In the Capital, eighteen-year-old Coriolanus Snow is preparing for his one shot at glory as a mentor in the Games. The once-mighty house of Snow has fallen on hard times, its fate hanging on the slender chance that Coriolanus will be able to outcharm, outwit, and outmaneuver his fellow students to mentor the winning tribute.

The odds are against him. He’s been given the humiliating assignment of mentoring the female tribute from District 12, the lowest of the low. Their fates are now completely intertwined — every choice Coriolanus makes could lead to favor or failure, triumph or ruin. Inside the arena, it will be a fight to the death. Outside the arena, Coriolanus starts to feel for his doomed tribute… and must weigh his need to follow the rules against his desire to survive no matter what it takes. 

Vad jag tycker

Jag har väldigt blandade känslor när det gäller denna bok. Det fanns saker som jag tyckte var intressanta, men sen fanns det också några saker som drog ner betyget. Sen ska jag också säga att jag nog inte hade så höga förväntningar på boken då jag läst mycket negativt om den, men riktigt så dålig tycker jag inte att den är.

Jag kan börja med det jag gillar. Det jag framförallt tar med mig från läsningen är utvecklingen av Panem och huvudstadens makt över distrikten. Det var intressant att läsa om hur de tidigare Hungerspelen såg ut och hur man kunde se aningar om hur spelen skulle utveckla sig i framtiden. Sen var kontrasten mellan Snow och en del andra karaktärers inställning till maktfördelningen intressanta att läsa om, likaså hur propaganda användes. När jag läser detta inser jag att det i stort sett handlar om makt, vilket jag tycker är ett intressant ämne som det går att vända och vrida mycket på.

Det finns dock några saker som drar ner betyget. För det första är det relationen mellan Lucy Gray och Snow, tyckte inte att det passade in i berättelsen. Sen hade jag också svårt för Snow. Jag vet att han är en karakatär som man inte ska gilla, men en bra författare kan skriva om osympatiska eller ”dåliga” karaktärer och ända få läsaren att vara intresserad av den karaktären. Gillian Flynn är ett bra exempel. Tyvärr lyckades inte Collins med detta och Snow kändes ganska så platt för att vara en huvudkaraktär.

Som sagt så velar jag lite om vad jag egentligen tycker The Ballad of Songbirds and Snakes är en bra bok eller inte. Den tillför ju inte heller så mycket nytt till bokserien, men det fanns ändå saker som var läsvärda.

Betyg: 3 av 5.

Recension

Drakarnas dans

Titel: Drakarnas dans

Författare: George R.R. Martin

Originalets titel:  A Dance with Dragons (2011)

Serie: A Song of Ice and Fire

Sidor: 1120

Förlag: Forum (2012)

Utläst:  10/4

Handling

De sju konungarikenas framtid är osäker. Det jäser överallt i Västeros. I öster regerar Daenerys Targaryen, hennes många fiender är villiga att riskera allt för att oskadliggöra henne och hennes tre drakar. Men en ung man beger sig frivilligt iväg för att söka upp henne av helt andra skäl. Samtidigt tvingas Tyrion Lannister att fly med ett pris på sitt huvud, och det märkliga sällskap som blir hans allierade är inte vad de utger sig för att vara.

Vad jag tycker

Ärligt talat känns det ganska skönt att ha läst ikapp denna serie. Det är väldigt detaljrika och omfångsrike böcker som tar sin lilla tid att läsa. I denna femte del får man bland annat följa Tyrion Lannister och Jon Snow. Tyrion är en av de mest intressanta i boken, likaså Daenrys då det var perspektiv som jag saknade i den förra boken. Jag hade hoppats på att få mer av Arya, men jag hoppas det blir mer av henne i nästa bok när/om den kommer ut.

Det tar ett tag att komma in i boken, men mot slutet blir det riktigt spännande och intressant vilket gör att man hade hoppats att det fanns mer att läsa. Jag har svårt för att hålla reda på alla detaljer och händelser, men jag tycker de går rätt bra att läsa bara man fokuserar på själva historien och de centrala karaktärerna.

Jag vet inte hur mycket mer jag ska skriva om själva handlingen. Vad som är lite frustrerande är att man lämnas med flera historier som inte är direkt avslutade, såsom Jons och Daenrys då jag verkligen vill veta vad som händer. Men jag antar att det bara är att sälla sig till kön på de som väntar på nästa del i detta epos.

Recension

Unga kvinnor av Louisa May Alcott

Titel: Unga kvinnor

Författare: Louisa May Alcott

Originalets titel:  Little Women (1868)

Serie: Little women #1

Sidor: 351

Förlag: Bonnier Carlsén (2016)

Utläst:  31/3

Handling

Systrarna March växer upp i en pittoresk liten stad i 1860-talets USA. Det är den vackra och lite fåfänga Meg, pojkflickan Jo, känsliga Beth och romantiska Amy. Deras far är ute i kriget, familjen har ont om pengar och de får klara sig så gott de kan. Visst drömmer de om att bli rika och uppvaktade.

Vad jag tycker

Det här är en bok som jag varit nyfiken på att läsa ett bra, tag, inte minst på grund av de filmatiseringar som dykt upp de senaste åren. Lite förvirrande blir det dock när den engelska utgåvan består av två volymer medan den svenska bara innehåller den första volymen.

Unga kvinnor är väldigt lättläst och det var lätt att komma in i boken. Däremot tyckte jag inte att det hände så mycket egentligen. Även om det på ett vis var kul att läsa om syskonen så kändes alla flickorna ganska så präktiga och boken kändes som en enda moralpredikan om hur flickor/kvinnor ska uppföra sig. Jag tyckte det blev lite jobbigt att läsa i längden.

Däremot så gillade jag verkligen Jo, framförallt hur hon bröt mot många av de regler som sattes upp. Hon var kanske något mer av en pojkflicka och gillade fart och fläkt, men jag tyckte det var sorgligt hur en del försökte trycka ner henne på grund av det.

Jag är nog trots allt lite besviken på boken, men jag vet inte heller riktigt vad jag hade förväntat mig.

Betyg: 3 av 5.
Recension

A Grimm Warning av Chris Colfer

Titel: A Grimm Warning

Författare: Chris Colfer

Originalets titel:  –

Serie: The Land of Stories #3

Sidor: 448

Förlag: Little, Brown Books for Young Readers (2014)

Utläst:  20/3

Handling

Connor Bailey thinks his fairy-tale adventures are behind him – until he discovers a mysterious clue left by the famous Brothers Grimm. With help from his classmate Bree and the outlandish Mother Goose, Conner sets off on a mission across Europe to crack a two-hundred-year-old code.

Meanwhile, Alex Bailey is training to become the next Fairy Godmother… but her attempts at granting wishes never go as planned. Will she ever be truly ready to lead the Fairy Council?

When all signs point to disaster for the Land of Stories, Connor and Alex must join forces with their friends and enemies to save the day. But nothing can prepare them for the coming battle… or for the secret that will change the twins’ lives forever.

Vad jag tycker

När jag läser Colfers böcker beundrar jag alltid hans kreativitet för världen han bygger upp är så otroligt fantasirik. Jag älskar hur han sätter sin egen prägel på de klassiska sagokaraktärerna.

A Grimm Warning började väldigt starkt, men mot mitten och slutet så blev den lite svagare. Vad jag gillade mest med boken var nog Connors äventyr i Europa tillsammans med en klasskompis. Det var en massa förvecklingar och ett riktigt äventyr. I denna bok hade jag det lite svårare med Alex, tyckte inte att hennes delar var lika intressanta som Connors.

Sättet som boken är skriven på känns väldigt lekfullt och jag tror att det är en bok som kan väcka läslust hos yngre läsare. Det finns många karaktärer att gilla och bry sig om. Två av mina favoriter är Mother Goose och såklart Red Riding Hood som är väldigt underhållande att läsa om.

Retfullt nog slutar boken med en stor överraskning och jag längtar verkligen efter att läsa nästa bok i serien.

Betyg: 3 av 5.

Recension

Den ihåliga vålnaden av Jonathan Stroud

Titel: Den ihåliga vålnaden

Författare: Jonathan Stroud

Originalets titel:  The Hollow Boy (2015)

Serie: Lockwood & Co #3

Sidor: 414

Förlag: B. Wahlströms (2016)

Utläst:  7/3

Handling

Det går äntligen bra för den parapsykiska byrån Lockwood & Co. De tre medlemmarna: Anthony (den stiliga), George (den kunniga) och Lucy (den modiga), förgör spöken på löpande band. Som till exempel i fallet med de blodiga små fotspåren som varje natt uppenbarar sig i ett hus. Eller varuhuset där man hör fasansfulla oljud och ser onaturliga skepnader som rör sig ryckigt bland skuggorna.

Så bryter en fruktansvärd spökepidemi ut. Människor över hela London plågas av ovanligt många hemsökelser och polisen är förbryllad. Lockwood & Co. rycker ut. Men under ett ouppmärksamt ögonblick händer det som inte får hända på ett uppdrag Lucy är plötsligt ensam med en obeskrivligt skräckinjagande och ihålig vålnad. Det hon bevittnar kommer för alltid att finnas i hennes mardrömmar.

Vad jag tycker

Lockwood & Co är en rätt trivsam serie att läsa. Den är alldeles lagom ”läskig” och spännande, då jag ibland kan ha svårt för att läsa om just paranormala ting.

Vad jag gillar mest med serien är nog hur gänget tillsammans möter olika faror. Spökmysterierna känns ändå genomtänka och det finns vissa trådar som följder med genom flera böcker och som fortfarande inte är lösta.

De problem jag har haft med serien handlar mycket om karaktärerna. En saks om jag irriterat mig på är hur Lockwood och Lucy har nedvärderat sin kumpan George, men i den här boken fick han glänsa ett tag vilket jag tyckte var kul.

Den här boken innehöll en riktig oväntat avslut och det fick mig verkligen sugen på att läsa fortsättningen om inte alltför länge.

Betyg: 3 av 5.
Recension

Burma boy av Biyi Bandele-Thomas

Titel: Burma boy

Författare: Biyi Bandele-Thomas

Originalets titel:  Burma boy (2007)

Serie: 

Sidor: 229

Förlag: Leopard (2010)

Utläst:  4/2

Handling

Burma, mars 1944. Ett brittiskt specialförband har fått i uppdrag att ta sig bakom japanernas linjer. Bland dessa soldater finns menige Ali Banana som för några månader sedan rymde från sin hemby i Nigeria. Ali är bara fjorton år, men har ljugit om sin ålder för att kunna ta värvning och nu har ödets nycker fört honom till detta frontförband.

Soldaterna kämpar sig genom djungeln i outhärdlig hetta och når så småningom White City, en brittisk utpost djupt inne på fientligt territorium. Där väntar ett ännu värre helvete: Varje natt attackeras de av horder av japanska självmordssoldater, varje morgon tvingas de röja undan hundratals kroppar.

Vad jag tycker

Ett av mina mål med min läsning är att någon gång lyckas läsa en bok från varje land i världen. Vissa länder är som sagt svårare än andra, som Burma då jag ville hitta en skönlitterär bok.

Författaren är från Nigeria, men vad jag förstår är boken delvis baserad på hans fars erfarenheter under 2:a världskriget och boken utspelar sig också i Burma.

Jag har lite svårt att hålla isär alla karaktärer och språket tycker jag ibland blir lite krångligt. Det känns som en ganska typisk krigsskildring, fasor blandas med stunder av humor och hopp. Boken blev bättre mot slutet och de sista kapitlen var ändå rätt så drabbande då man verkligen fick en inblick i kriget.

Innan jag läste Burma boy hade jag ingen aning om att trupper från Nigeria deltog i 2:a världskriget och jag hade inte heller koll på vilka insatser som gjordes i Burma så på det viset var det en intressant historielektion. Det var även intressant att få läsa mer om kriget, men som utspelade sig på en plats som inte brukar få lika uppmärksamhet.

Betyg: 3 av 5.
Recension

Vredens gudinnor av Katie Lowe

Titel: Vredens gudinnor

Författare: Katie Lowe

Originalets titel: The Furies (2019)

Serie: 

Sidor: 384

Förlag: Modernista (2019)

Utläst:  1/2

Handling

För att glömma en ödesdiger bilolycka börjar Violet på Elm Hollow Academy, ett prestigefullt privatgymnasium för flickor. Skolan ligger i ett område med otäcka historiska kopplingar till 1700-talets häxprocesser. Violet blir snart den fjärde medlemmen i en avancerad studiecirkel ledd av den karismatiske konstläraren Annabel. Även om Annabel påstår att hennes lektioner inte har något med gamla riter och ritualer att göra varnar hon eleverna för ämnet, och talar om det som mer än bara mytologi. Och Violet och hennes vänner börjar tro att de själva besitter magiska krafter.

Men när en av gruppens tidigare medlemmar – som har en kuslig likhet med Violet – hittas död på campus efter att ha varit spårlöst försvunnen sedan nio månader tillbaka, börjar Violet undra om hon kan lita på sina vänner, sina lärare eller ens på sig själv.

Vad jag tycker

Det här är en bok som jag varit rätt nyfiken på ett tag, jag har tilltalats av genren som brukar kallas för dark academia. Tyvärr känner jag mig lite besviken på boken.

Jag gillar miljön och skolan och den historiska aspekten när det gäller häxeriet och sällskapet. Däremot så hade jag hela tiden svårt att komma in i boken och jag funderar om det kan ha med översättningen att göra.

Prologen till Vredens gudinnor var jättebra och jag blev så nyfiken på boken och vilket mysterium vi skulle få ta del av. Men ganska snabbt efter prologen så tyckte jag boken tappade och den blev aldrig bättre. Jag kan inte heller säga vad det beror på.

Jag hade svårt för den där vänskapen mellan tjejerna, den gör mer skada än nytta och det var så ledsamt att följa hur Violet drogs med i sällskapet. Tyckte det fanns en hel del i tjejernas relation som påminde mig om Flickorna av Emma Cline, som ändå var en bok jag gillade.

Mitt samlade intryck är att jag är rätt så frustrerad över vredens gudinnor, framförallt att boken hade så mycket potential men att den aldrig lyckas leva upp till den vilket är synd.

Betyg: 3 av 5.
Recension

To Kill a Mockingbird

Titel: To Kill a Mockingbird

Författare: Harper Lee

Originalets titel: –

Serie: To Kill a Mockingbird

Sidor: 367

Förlag: Grand Central Publishing (1960)

Utläst:  27/1

Handling

The unforgettable novel of a childhood in a sleepy Southern town and the crisis of conscience that rocked it, To Kill A Mockingbird became both an instant bestseller and a critical success when it was first published in 1960. It went on to win the Pulitzer Prize in 1961 and was later made into an Academy Award-winning film, also a classic.

Vad jag tycker

Den här vårterminen läser jag en engelskakurs där det även ingår en del skönlitteratur. Detta var den första boken som skulle läsas.

Detta är en klassiker som jag har velat läsa länge, men som jag aldrig riktigt kommit mig för. Jag visste inte riktigt vad jag hade väntat mig, men den var ändå inte riktigt som jag trodde att den skulle vara.

Trots att det är över 60 år sedan så känns ämnen smärtsamt aktuellt, inte minst med tanke på Black lives matter. Det är nog främst rättegångsdramat som berör mig och hur hela staden dömer redan på förhand.

Det är också ett intressant grepp att hela boken skildras ur Scouts ögon och att man får följa henne under en så pass lång tid. Däremot tycker jag att boken bitvis var rätt seg, det var först vid del 2 som boken började bli intressant.

Språket är ganska öppet rasistiskt, men samtidigt är det nog för mig det som ger boken trovärdighet om man betänker när och var boken utspelar sig även om det är rätt jobbigt att läsa vilka åsikter en del folk har.

To Kill a Mockingbird är en intressant klassiker och jag är glad över att äntligen ha läst den. Jag har redan nu reserverat Go set a watchman då jag är nyfiken på den boken också.

Betyg: 3 av 5.
Recension

Down Among the Sticks and Stones av Seanan McGuire

Titel: Down Amon the Sticks and Stones

Författare: Seanan McGuire

Originalets titel: –

Serie: Wayward Children #2

Sidor: 187

Förlag: Tor (2017)

Utläst:  27/1

Handling

Twin sisters Jack and Jill were seventeen when they found their way home and were packed off to Eleanor West’s Home for Wayward Children.

This is the story of what happened first…

Jacqueline was her mother’s perfect daughter—polite and quiet, always dressed as a princess. If her mother was sometimes a little strict, it’s because crafting the perfect daughter takes discipline.

Jillian was her father’s perfect daughter—adventurous, thrill-seeking, and a bit of a tom-boy. He really would have preferred a son, but you work with what you’ve got.

They were five when they learned that grown-ups can’t be trusted.

They were twelve when they walked down the impossible staircase and discovered that the pretense of love can never be enough to prepare you a life filled with magic in a land filled with mad scientists and death and choices.

Vad jag tycker

Detta är alltså uppföljaren till Every heart a doorway och som jag nu kommit mig för att läsa.

Det är lite svårt att veta exakt vad jag ska skriva om den för den känns som en väldigt speciellt fantasybok. Även om jag tror att den är skriven för unga vuxna så funkar den bra även för äldre.

Bokens största styrka är miljöerna och hur de beskrivs på ett nästan lite kusligt och illavarslande sätt. Det känns levande och överlag är berättelsen skriven på ett riktigt bra sätt. Jag gillar även hur tvillingarnas relation skildras och deras föräldrar som kanske inte ens borde ha blivit föräldrar.

Jag brukar inte klaga över att en bok är kort, men här är det nära att jag gör det. På ett vis är det skickligt att skriva en bok under 200 sidor, men samtidigt hade jag önskat att den var lite längre och att man hade fått lära känna karaktärerna för det känns inte som man gör det. Det är snarare så att karaktärerna endast finns till för att driva bokens handling framåt och inte tvärtom.

Betyg: 3 av 5.
Recension

Inte längre min av Ann-Helén Laestadius

Titel: Inte längre min

Författare: Ann-Helén Laestadius

Originalets titel: –

Serie: Maja #2

Sidor: 283

Förlag: Rabén & Sjögren (2018)

Utläst:  24/1

Handling

Det har gått ett år när vi återvänder till Maja i Kiruna. Rivningarna pågår. Samtidigt flyttas gamla trähus till en ny plats i stan, och det visar sig att Majas hus räddas. Men det spelar ingen roll. Mamma och pappa vill ändå inte flytta tillbaka, de har vant sig vid det bekväma och moderna i den nya, större lägenheten. Det är bara Maja som bryr sig om det gamla, det som varit, det som fortfarande skulle kunna bli.

Och det är inte bara staden, mycket annat förändras också. Julia som flyttade till Luleå har bytt dialekt, börjat använda eyeliner och blivit bästa kompis med Mimmi. Och så Albin. Världens finaste Albin som nu har varit Majas pojkvän i ett helt år. Men varför drar han sig undan, när Maja inte vill något hellre än att komma närmare?

Vad jag tycker

Detta är alltså uppföljaren till Tio över ett som jag läste tillsammans med Camilla förra året och tyckte var rätt så bra. Nu när jag har läst denna tycker jag nog fortfarande att den föregående boken var bättre.

Maja tycker jag känns som en trovärdig karaktär och jag tycker att Laestadius skildrar tiden mellan högstadie och gymnasie på ett bra sätt. Sen gillar jag även att man får följa olika relationer, både till hennes vän Julia och hur den förändras och hur hon skaffar nya kontakter. Sen gillar jag också att boken handlar rätt mycket om familjen och hur livet förändras i den.

Förra boken tog upp rätt mycket kring psykisk ohälsa, och det tyckte jag också var en av bokens starka sidor. Detta är inte lika tydligt i Inte längre min vilket jag tycker är lite synd.

Inte längre min är en lättläst och intressant roman och som jag tror innehåller stor igenkänning för ungdomar som läser den.

Betyg: 3 av 5.