Recension

Burma boy av Biyi Bandele-Thomas

Titel: Burma boy

Författare: Biyi Bandele-Thomas

Originalets titel:  Burma boy (2007)

Serie: 

Sidor: 229

Förlag: Leopard (2010)

Utläst:  4/2

Handling

Burma, mars 1944. Ett brittiskt specialförband har fått i uppdrag att ta sig bakom japanernas linjer. Bland dessa soldater finns menige Ali Banana som för några månader sedan rymde från sin hemby i Nigeria. Ali är bara fjorton år, men har ljugit om sin ålder för att kunna ta värvning och nu har ödets nycker fört honom till detta frontförband.

Soldaterna kämpar sig genom djungeln i outhärdlig hetta och når så småningom White City, en brittisk utpost djupt inne på fientligt territorium. Där väntar ett ännu värre helvete: Varje natt attackeras de av horder av japanska självmordssoldater, varje morgon tvingas de röja undan hundratals kroppar.

Vad jag tycker

Ett av mina mål med min läsning är att någon gång lyckas läsa en bok från varje land i världen. Vissa länder är som sagt svårare än andra, som Burma då jag ville hitta en skönlitterär bok.

Författaren är från Nigeria, men vad jag förstår är boken delvis baserad på hans fars erfarenheter under 2:a världskriget och boken utspelar sig också i Burma.

Jag har lite svårt att hålla isär alla karaktärer och språket tycker jag ibland blir lite krångligt. Det känns som en ganska typisk krigsskildring, fasor blandas med stunder av humor och hopp. Boken blev bättre mot slutet och de sista kapitlen var ändå rätt så drabbande då man verkligen fick en inblick i kriget.

Innan jag läste Burma boy hade jag ingen aning om att trupper från Nigeria deltog i 2:a världskriget och jag hade inte heller koll på vilka insatser som gjordes i Burma så på det viset var det en intressant historielektion. Det var även intressant att få läsa mer om kriget, men som utspelade sig på en plats som inte brukar få lika uppmärksamhet.

Betyg: 3 av 5.
Recension

Vredens gudinnor av Katie Lowe

Titel: Vredens gudinnor

Författare: Katie Lowe

Originalets titel: The Furies (2019)

Serie: 

Sidor: 384

Förlag: Modernista (2019)

Utläst:  1/2

Handling

För att glömma en ödesdiger bilolycka börjar Violet på Elm Hollow Academy, ett prestigefullt privatgymnasium för flickor. Skolan ligger i ett område med otäcka historiska kopplingar till 1700-talets häxprocesser. Violet blir snart den fjärde medlemmen i en avancerad studiecirkel ledd av den karismatiske konstläraren Annabel. Även om Annabel påstår att hennes lektioner inte har något med gamla riter och ritualer att göra varnar hon eleverna för ämnet, och talar om det som mer än bara mytologi. Och Violet och hennes vänner börjar tro att de själva besitter magiska krafter.

Men när en av gruppens tidigare medlemmar – som har en kuslig likhet med Violet – hittas död på campus efter att ha varit spårlöst försvunnen sedan nio månader tillbaka, börjar Violet undra om hon kan lita på sina vänner, sina lärare eller ens på sig själv.

Vad jag tycker

Det här är en bok som jag varit rätt nyfiken på ett tag, jag har tilltalats av genren som brukar kallas för dark academia. Tyvärr känner jag mig lite besviken på boken.

Jag gillar miljön och skolan och den historiska aspekten när det gäller häxeriet och sällskapet. Däremot så hade jag hela tiden svårt att komma in i boken och jag funderar om det kan ha med översättningen att göra.

Prologen till Vredens gudinnor var jättebra och jag blev så nyfiken på boken och vilket mysterium vi skulle få ta del av. Men ganska snabbt efter prologen så tyckte jag boken tappade och den blev aldrig bättre. Jag kan inte heller säga vad det beror på.

Jag hade svårt för den där vänskapen mellan tjejerna, den gör mer skada än nytta och det var så ledsamt att följa hur Violet drogs med i sällskapet. Tyckte det fanns en hel del i tjejernas relation som påminde mig om Flickorna av Emma Cline, som ändå var en bok jag gillade.

Mitt samlade intryck är att jag är rätt så frustrerad över vredens gudinnor, framförallt att boken hade så mycket potential men att den aldrig lyckas leva upp till den vilket är synd.

Betyg: 3 av 5.
Recension

To Kill a Mockingbird

Titel: To Kill a Mockingbird

Författare: Harper Lee

Originalets titel: –

Serie: To Kill a Mockingbird

Sidor: 367

Förlag: Grand Central Publishing (1960)

Utläst:  27/1

Handling

The unforgettable novel of a childhood in a sleepy Southern town and the crisis of conscience that rocked it, To Kill A Mockingbird became both an instant bestseller and a critical success when it was first published in 1960. It went on to win the Pulitzer Prize in 1961 and was later made into an Academy Award-winning film, also a classic.

Vad jag tycker

Den här vårterminen läser jag en engelskakurs där det även ingår en del skönlitteratur. Detta var den första boken som skulle läsas.

Detta är en klassiker som jag har velat läsa länge, men som jag aldrig riktigt kommit mig för. Jag visste inte riktigt vad jag hade väntat mig, men den var ändå inte riktigt som jag trodde att den skulle vara.

Trots att det är över 60 år sedan så känns ämnen smärtsamt aktuellt, inte minst med tanke på Black lives matter. Det är nog främst rättegångsdramat som berör mig och hur hela staden dömer redan på förhand.

Det är också ett intressant grepp att hela boken skildras ur Scouts ögon och att man får följa henne under en så pass lång tid. Däremot tycker jag att boken bitvis var rätt seg, det var först vid del 2 som boken började bli intressant.

Språket är ganska öppet rasistiskt, men samtidigt är det nog för mig det som ger boken trovärdighet om man betänker när och var boken utspelar sig även om det är rätt jobbigt att läsa vilka åsikter en del folk har.

To Kill a Mockingbird är en intressant klassiker och jag är glad över att äntligen ha läst den. Jag har redan nu reserverat Go set a watchman då jag är nyfiken på den boken också.

Betyg: 3 av 5.
Recension

Down Among the Sticks and Stones av Seanan McGuire

Titel: Down Amon the Sticks and Stones

Författare: Seanan McGuire

Originalets titel: –

Serie: Wayward Children #2

Sidor: 187

Förlag: Tor (2017)

Utläst:  27/1

Handling

Twin sisters Jack and Jill were seventeen when they found their way home and were packed off to Eleanor West’s Home for Wayward Children.

This is the story of what happened first…

Jacqueline was her mother’s perfect daughter—polite and quiet, always dressed as a princess. If her mother was sometimes a little strict, it’s because crafting the perfect daughter takes discipline.

Jillian was her father’s perfect daughter—adventurous, thrill-seeking, and a bit of a tom-boy. He really would have preferred a son, but you work with what you’ve got.

They were five when they learned that grown-ups can’t be trusted.

They were twelve when they walked down the impossible staircase and discovered that the pretense of love can never be enough to prepare you a life filled with magic in a land filled with mad scientists and death and choices.

Vad jag tycker

Detta är alltså uppföljaren till Every heart a doorway och som jag nu kommit mig för att läsa.

Det är lite svårt att veta exakt vad jag ska skriva om den för den känns som en väldigt speciellt fantasybok. Även om jag tror att den är skriven för unga vuxna så funkar den bra även för äldre.

Bokens största styrka är miljöerna och hur de beskrivs på ett nästan lite kusligt och illavarslande sätt. Det känns levande och överlag är berättelsen skriven på ett riktigt bra sätt. Jag gillar även hur tvillingarnas relation skildras och deras föräldrar som kanske inte ens borde ha blivit föräldrar.

Jag brukar inte klaga över att en bok är kort, men här är det nära att jag gör det. På ett vis är det skickligt att skriva en bok under 200 sidor, men samtidigt hade jag önskat att den var lite längre och att man hade fått lära känna karaktärerna för det känns inte som man gör det. Det är snarare så att karaktärerna endast finns till för att driva bokens handling framåt och inte tvärtom.

Betyg: 3 av 5.
Recension

Inte längre min av Ann-Helén Laestadius

Titel: Inte längre min

Författare: Ann-Helén Laestadius

Originalets titel: –

Serie: Maja #2

Sidor: 283

Förlag: Rabén & Sjögren (2018)

Utläst:  24/1

Handling

Det har gått ett år när vi återvänder till Maja i Kiruna. Rivningarna pågår. Samtidigt flyttas gamla trähus till en ny plats i stan, och det visar sig att Majas hus räddas. Men det spelar ingen roll. Mamma och pappa vill ändå inte flytta tillbaka, de har vant sig vid det bekväma och moderna i den nya, större lägenheten. Det är bara Maja som bryr sig om det gamla, det som varit, det som fortfarande skulle kunna bli.

Och det är inte bara staden, mycket annat förändras också. Julia som flyttade till Luleå har bytt dialekt, börjat använda eyeliner och blivit bästa kompis med Mimmi. Och så Albin. Världens finaste Albin som nu har varit Majas pojkvän i ett helt år. Men varför drar han sig undan, när Maja inte vill något hellre än att komma närmare?

Vad jag tycker

Detta är alltså uppföljaren till Tio över ett som jag läste tillsammans med Camilla förra året och tyckte var rätt så bra. Nu när jag har läst denna tycker jag nog fortfarande att den föregående boken var bättre.

Maja tycker jag känns som en trovärdig karaktär och jag tycker att Laestadius skildrar tiden mellan högstadie och gymnasie på ett bra sätt. Sen gillar jag även att man får följa olika relationer, både till hennes vän Julia och hur den förändras och hur hon skaffar nya kontakter. Sen gillar jag också att boken handlar rätt mycket om familjen och hur livet förändras i den.

Förra boken tog upp rätt mycket kring psykisk ohälsa, och det tyckte jag också var en av bokens starka sidor. Detta är inte lika tydligt i Inte längre min vilket jag tycker är lite synd.

Inte längre min är en lättläst och intressant roman och som jag tror innehåller stor igenkänning för ungdomar som läser den.

Betyg: 3 av 5.
Recension

The Upside of Unrequited av Becky Albertalli

Titel: The Upside of Unrequited

Författare: Becky Albertalli

Originalets titel: –

Serie: Simonverse #2

Sidor: 336

Förlag: Penguin

Utläst: 9/1

Handling

Molly Peskin-Suso knows all about unrequited love. No matter how many times her twin sister, Cassie, tells her to woman up, Molly is always careful. Better to be careful than be hurt

But when Cassie gets a new girlfriend who comes with a cute hipster-boy sidekick, everything changes. Will is funny, flirtatious, and basically the perfect first boyfriend.

There’s only one problem: Molly’s coworker, Reid, the awkward Tolkien superfan, she could never fall for … right?

Vad jag tycker

Det här var en bok som jag ändå hade rätt höga förväntningar på, då jag tyckte riktigt bra om Love, Simon.

Det här är absolut ingen dålig bok, men den känns ganska mellanmjölk på något sätt. Det finns saker som jag tycker är bra med boken, som att karaktärerna är väldigt olika och representerar olika etniska och sexuella läggningar.

Samtidigt finns det saker som jag tycker rimmar illa om man betänker bokens målgrupp. Bland annat att den innehåller en del internaliserat kroppshat och sprider nästan en bild av att om bara huvudkaraktären skaffar en pojkvän så löser sig alla problem.

Sedan tycker jag att de skildrar syskonrelationen mellan Cassie och Molly och även relationerna till föräldrarna på ett bra sätt och för mig är det bokens stora behållning. The Upside of Unrequited är ändå en stund trevlig läsning, men jag känner mig som sagt ändå lite kluven till boken.

Betyg: 3 av 5.

Recension

Den blå pelargonen av Agatha Christie

Titel: Den blå pelargonen

Författare: Agatha Christie

Originalets titel: The Blue Geranium (1932)

Serie: Miss Marple Short Stories

Sidor: 30

Förlag: Novellix

Utläst: 4/1

Handling

Kriminalförfattaren Agatha Christie är världsberömd för sina böcker, vilka har sålts i mer än tre miljarder exemplar. Den femtonde september 2015 skulle hon ha fyllt 125 år, vilket firas stort i hela världen. Den blå pelargonen är hämtad ur novellsamlingen Miss Marples mysterier (1932) och handlar om hur Christies omtyckta karaktär Miss Marple med is i magen löser ett till synes spöklikt mordmysterium.

Vad jag tycker

Detta var en trevlig liten novell och alldeles lagom att läsa när jag hade lite tid över. Jag har läst en roman tidigare av Christie med Miss Marple i huvudrollen men den var ingen favorit. Däremot tyckte jag det var jättekul att följa Marple i novellform och alla hennes kommentarer.

Själva mordhistorien tyckte jag var rätt spännande ändå och Christie hade flera villospår som jag lurades in på. Det är skickligt skrivet att på så få sidor lyckas få med. Nu blir jag såklart sugen på att läsa mer Christie.

Betyg: 3 av 5.